Nu var det längesedan jag bloggade. Det har hunnit bli nytt år och tiden har rullat på. I slutet på år 2020 skedde det en händelse på sonens förskola där även han var inblandad. Det gjordes en kränkningsanmälan i samband med händelsen och allt var egentligen bara ett missförstånd i samband med en leksituation. Pedagogerna bad nästintill om ursäkt för att de hade upprättat anmälan, men de är ju ålagda att göra det och det är något som vi är helt införstådda med både jag och min man, men det var som ett stort slag i magen. Man kände sig nästan tappad bakom en vagn. Man började fundera på vad i all sin dar vi har gjort för fel i uppfostran? Man började fundera på sig själv, vad man var för mamma egentligen. Pedagogerna sa att vi absolut inte behövde oroa oss för händelsen som inträffade i och med att det som skedde då inte är något som brukar ske. De är barn och de utforskar och upptäcker saker sade pedagogerna och det gör alla barn så det är egentligen inget konstigt men de måste göra en anmälan för det ingår i deras jobb. Vi, jag och min man, förstår som sagt att de måste, men i samband med detta så kände vi oss så obeskrivligt värdelösa. Vi pratade med sonen om händelsen och frågade hur han upplevde allting? Det var tufft för oss allihopa. Efter denna händelse så har det inte varit några problem alls med sonen på förskolan och det är ingenting som har upprepats. Man var orolig att det skulle ske något mer i och med att sonen i perioder har haft det lite jobbigt på förskolan, men det har som sagt gått bra. Början på detta året har varit väldigt lugn om man ska se ur förskolesynpunkt för sonen. Vår skatt är mycket nöjd och förväntansfull över att få börja förskoleklass till hösten. Om någon frågar mig hur jag känner inför att han ska börja skolan så kan jag bara säga att känslorna är väldigt blandade. Det är roligt för att sonen tycker det ska bli så kul, men jag känner samtidigt en oro. En oro om hur allt kommer gå? Kommer det fungera bra även om han hamnar i en lite större klass? För det är ju något som har märkts när sonen gått på förskolan. Är det många barn på hans avdelning så blir det jättejobbigt för honom. Kommer vår skatt klara av skolan och de krav som faktiskt ställs på barnen i förskoleklass? Kraven är inte jättehöga det vet jag med, men de som finns kommer han att klara av dem? Jag har svårt att inse tror jag att sonen faktiskt blir sex år redan nu till hösten. Jag kan inte förstå att han kommer att börja skolan. Det är ju något man inte hade en tanke på skulle ske den där söndagen för fem och ett halvt år sedan när han föddes livlös och när de väl fått i gång honom och det konstaterades att han hade drabbats av syrebrist. Där och då trodde vi aldrig att vi skulle komma så här långt, som till förskoleklass. Tack och lov på ett vis så har vi nu kommit just så här långt, men ja, det är med skräckblandad förtjusning. Jag tycker det känns som att när han nu börjar förskoleklass så är det dags för mig som mamma att släppa taget lite. När han har växt upp så har man ändå styrt hans tider på förskolan själv. När jag har varit ledig så har barnen varit lediga, men nu kommer sonen till hösten ingå i skolplikten och då blir det ett annat. När jag är ledig och han går i skolan så kommer det bara vara jag och hans lillasyster under dagarna. Det kommer självklart också verkligen bli jättemysigt, men man inser i och med detta vad fort de här första åren i barnens liv ändå går. Det är nästan så man får lite ångest. Jag vet ju en som kommer stå här utanför huset och gråta av både glädje och oro första dagen sonen kliver på skolbussen här utanför huset. Glädje för att vår son faktiskt sitter på den där bussen efter allt som hände honom när han föddes och en väldig oro och osäkerhet på hur allt kommer att gå. Jag personligen har även jag börjat fundera på min framtid. Man vill tillbringa så mycket tid det bara går med barnen nu när de faktiskt vill umgås med en. Det kommer ju komma en tid i framtiden när de inte ens vill se en längre. När sonen börjar skolan kommer man att ses ännu mindre och då känns tiden man faktiskt får tillbringa tillsammans, hela familjen, så obeskrivligt både betydelsefull och värdefull. Jag har sagt sedan jag var i tonåren att jag någon gång i framtiden ska köra gul bil med blåljus och sirener på för att hjälpa människor. Den drömmen finns ännu kvar, men i dagsläget så blir det svårt att jobba inom ambulanssjukvården när barnen är så små och min man jobbar skift. Någon gång i framtiden kommer jag sitta i en sådan bil men inte i nuläget. Jag har ändå beslutat att söka in till en annan utbildning på distans till hösten. Denna utbildning sker på halvfart och på distans för att jag möjligtvis kanske ska kunna gå ner lite i arbetstid och få mer tid hemma med våra älskade barn. Åren går så fruktansvärt fort när barnen är små så det gäller verkligen att ta tillvara på tiden och njuta av den så länge det bara går. I och med att sonen var så otroligt sjuk när han föddes så känns det ännu mer värdefullt att få tid tillsammans med båda barnen. Man har i och med händelsen man var med om med sonen, verkligen förstått att livet är så otroligt skört, så jag känner bara att man måste njuta av det så länge man bara kan och njuta av tiden man får med barnen och familjen i stort. Det kommer inte bli lätt för min del till hösten det känner jag redan nu. Man ska börja ett nytt kapitel i både vår sons och vårt liv. Man ska kasta sig ut på okänt vatten känns det som, när sonens resa genom skoltiden ska börja. Det känns så otroligt fantastiskt, men samtidigt så otroligt ovisst med hur allt kommer att gå. Vi får hålla tummarna för att allt kommer att gå bra och vi kommer göra allt som står i vår makt för att finnas där och för att stötta om det skulle behövas.
MENY
0