Anna

Om mindre än en månad börjar nu vår kille förskoleklass. Vår förstfödde som vi aldrig trodde skulle få uppleva skolstarten den där söndagen för snart sex år sedan. 

Vi har haft extramöte med skolan inför att han snart ska börja där, ett så kallat överlämningssamtal. Det kändes bra att ha det mötet, men oron hos mig finns kvar ändå. Innerst inne så känner jag mig så otroligt dum som är så här pass orolig som jag faktiskt är redan nu, innan vår kille ens har börjat skolan. Varför vara orolig redan nu egentligen? Det kanske kommer gå hur bra som helst? Ja jag känner mig dum egentligen, men jag antar att det är den naturliga modersinstinkten som gör mig så orolig redan. 

När vi frågar vår lilla pojke om hur han tycker det känns att börja skolan så säger han oftast:  -Det känns bra, men lite läskigt också. Vi har försökt att fråga vad det är som känns läskigt för att kanske kunna möta hans oro, men det har vi dessvärre aldrig fått något riktigt bra svar på. Det enda vi får till svar är att, -Det kan kännas läskigt att börja skolan. Det svaret är någonting som också gör mig lite extra orolig. Det är så mycket som kommer bli nytt framförallt för honom, men även för oss i familjen där i mitten av augusti. Det är ju verkligen ett nytt kapitel i livet. Det är inte bara själva förskoleklassen, det är skolbuss och fritids också. De flesta som gått på honoms avdelning på förskolan kommer ju vara med även nu när förskoleklassen tar sin början, men ändå. Allt är ändå så nytt oavsett hur man än vrider och vänder på det hela. Nej jag vet inte hur allt känns egentligen? Allt känns så mycket både ock. Om mindre än en månad står han här ute vid vår väg och väntar på skolbussen för första gången. När han väl kliver på den vita bussen och den sedan åker i väg, ja det vet jag inte ens om jag vill tänka på? Jag kommer gråta, jävlar vad jag kommer gråta. Jag måste lära mig att släppa grepppet lite nu, men det är inte så lätt. Tur att vi har en lillasyster kvar hemma som ännu inte har börjat skolan.